Avsnitt 9: Rebecka Digervall

Rebecka Digervall är musiker i The Magenettes och stolt tornedaling. Samtidigt upplever hon att det är svårt att identifiera sig som tornedaling när hon inte kan meänkieli. I Proud to be Ummikko berättar Rebecka om tacksamheten över sitt ursprung, ilskan över arvet av skam som följt meänkielin och glädjen över den våg av unga som nu återtar språket. Sen blir det historier om hallonbuskar och vikten av att dö på rätt plats också.

Rebecka berättar att båda hennes föräldrar pratar meänkieli och att hon under uppväxten i Pajala omgavs av språket i vardagen.

”Det är ju ett språk man har hört hela sitt liv, men alltid varit på sidan av och inte riktigt varit med i eller förstått på det sättet. Men melodierna och uttalet och allt det är så bekant. Jag kan som förstå grunden av ett samtal. Ok, de pratar om det här. Sen är det dom här små nyanserna och sånt där som är lite svårare. Och ibland får man bara gissa sig fram.”

Samtidigt var det få unga som lärde sig språket av den äldre generationen. Rebecka beskyller inte sina föräldrar för att de inte lärde hennes språket. Hon tror att beslutet att inte föra språket vidare berodde på en större samhällstrend.

”Det kommer ju från nånting. Från försvenskningen och hela den biten. Språket var inte tillåtet på många sätt och det var, ja, men ett arv av skam och skuld. Som gjort att idag har mina föräldrar och mina kompisars föräldrar gjort ett val att, ja, men, ”Det klarar hon sig utan.””

”Det som mina mor- och farföräldrar har fått utstå med att det inte är ok att prata språket och att det är nånting som är fult och förbjudet […] Min generation är ju som resultatet av den processen. Och det kan göra en arg. Och man kan tycka att det är jävligt sorgligt. Och tråkigt. Och vars hade vi varit annars? Då kanske man inte hade haft den här identitetskrisen.”

För Rebecka har svårt att identifiera sig som tornedaling när hon inte kan meänkieli. Så mycket av identiteten och tillhörigheten sitter i språkkunskapen.

”För språket är ju så konkret. Då har man ju det. Ja, men det där har vi som inte alla andra har. Så för mig har det verkligen varit en sorg att jag inte har haft med det. […] Det kan kännas som att man inte är med på riktigt liksom. På många sätt.”

I vuxen ålder har Rebecka försökt återta språket, men har inte lyckats ännu. Hon hoppas dock kunna återta studierna igen i framtiden. Hon ser att många som är unga idag i Tornedalen lär sig meänkieli.

”Det känns som att det finns en ny våg. Att det kommer komma en ny våg av ungdomar som kan prata meänkieli. Vilket är superhärligt ju!”

Intervjun genomfördes i December 2021.